14. Hur farligt är "kemikalier"?

Häromveckan var jag på Kemikaliekonferens, anordnad av Jönköpings kommun m.fl. En trevlig tillställning, i år med två saker i fokus: mat och barn.

Om det var talaren eller mina öron som bär skulden vet jag inte, men jag uppfattade ett nytt ord. Det går som bekant inte att komma undan, alltid finns det något att oroa sig för. PCB i bröstmjölk eller bisfenol-A i nappflaskor? Konserveringsmedel eller mögelgifter?

Man blir alldeles larmslagen.

Samtidigt minns vi att många ämnen var fantastiskt bra uppfinningar, tills de funnits med ett tag och det visar sig att de hade obehagliga effekter när de hanmade på fel ställen. Som det utmärkta insektsgiftet DDT, bara för att ta ett välkänt exempel. Och vi kan notera att svenska bönder nuförtiden använder väsentligt mindre mängder bekämpningsmedel än för 40 år sedan.

 Tyvärr, mat och det mesta annat består till stor del av kemi. En del är nyttigt, en del är harmlöst och en del är skadligt. Gissa vilken det skrivs mest om.
Kemikaliefri produktion är helt enkelt inte möjligt. MEN man kan välja. Man kan hålla efter sin användning och sitt spill, och se till att inte använda elakare saker än nödvändigt. Vet man hur mycket man använder, vad och hur, så har man åtminstone börjat välja ut strån att dra till stacken.
Det är en början, och bra mycket bättre än att låta sig larmslås.

13. Kan det vara nyttigt att röka?

Jobbar du på ett ställe där folk röker? Där det är vanligt att börja röka efter någon månads anställning? Där det är accepterat att gå ifrån för att ta en cigg?

Då är det fullt möjligt att rökningen är nyttig.
Inte tobakspinnen i sig, men den lilla paus i arbetet som den medför. Där man kan släppa tankarna på jobb, ackord, tempo, formulär… och istället snacka med kompisar. Bara ett per minuter. Några meters snabb promenad så man lyfter ändan från kontorsstolen och slappnar av i axlar och hjärna.

Jag ser två anledningar att röka: dels när jobbet är någon typ av stressigt, så att man behöver paus ibland, och dels när jobbet är tråkigt (vilket iochförsig också är en typ av stress!) så att man behöver snacket som en liten dos stimulans, lite nya tankar att spä ut tråkigheten med.

Vad kan ett företag göra åt sådant?
Sänka prestationskraven, anställa fler utan att ändra arbetsmängden, förbjuda rökning under arbetstid? Nja. Det låter inte som några lockande alternativ. Men någon typ av förändring skulle vara nyttig...
Kanske räcker det långt att etablera "minipaus" som ett tillåtet alternativ, med eller utan giftpinne. Framförallt utan - även den som inte röker kan då få nytta av den. En icke schemalagd paus då man kan tippa stolen bakåt och blunda, eller gå ett varv runt huset, eller bara stå utanför entrén och se dagsljuset en minut.
Pausen är inte bortspilld tid, utan resulterar i att folk mår bättre, blir piggare, arbetar effektivare med färe fel. (jamen kolla själv, hur mycket fortare skriver du om du sitter och drar upp axlarna mot öronen? ;)

Men helst också se över arbetet. En del rutiner kan kanske göras enklare. En del arbetsuppgifter kanske kan breddas. En del personal kanske kan byta lite uppgifter med varandra. Kanske visar det sig att det faktiskt finns utrymme för en deltidsanställning.

12. Skicklighet

Tillexempel att kunna rita av något med "fotografisk" exakthet.
Eller kunna rita av något (någon) ur minnet så att det liknar på pricken
Eller att kunna rita den bild man föreställt sig, realistisk eller abstrakt, så att den liknar det man tänkte.
Eller rita det man tänkt sig, fast bättre.

Att kunna spela ett erkänt krångligt stycke utan att göra fel.
Spela stycket så att det låter bra.
Spela så att det hörs hur svårt stycket är (och hur skicklig man själv är).
Spela det svåra så att det låter lätt.

Skicklighet är något man LÄR sig, genom att hålla på med något, mycket och länge. Det betyder att från början är man bara en fumlig nybörjare - och att ALLA började i den änden.


Skicklighet innehåller i allmänhet en massa detaljer som är svåra eller omöjliga att skriva ner. Det kallas tyst kunskap och kan i stort sett bara överföras genom att visa, berätta och öva.
Det gamla systemet med stegen lärling - gesäll - mästare är ett sätt att förvalta kunskapsöverföringen, trainee är ett annat, bredvidgång ett tredje.
Det viktiga här, oavsett form och benämning, är förståelsen för att skicklighet är något som utvecklas, inte något man har från början. En del personer räknar sig som "färdiga" när de nått en viss nivå och nöjer sig där, andra strävar vidare inom området och ytterligare andra letar upp ett nytt område att bli bra på...

11. Moment 22

"Moment 22" är en bok av Joseph Heller som kom ut 1961 och handlar om några figurer under andra världskriget, bl.a. en kille med flerfaldiga komplett misslyckade affärsplaner och en bombplansflygare som bara vill slippa därifrån.
Vad titeln syftar på är ett avsnitt ur reglementet, nämligen bestämmelserna för hur man kan bli hemskickad:

"Orr var tokig och kunde avföras ur tjänst. Det enda han behövde göra var att anhålla om det; och så snart han gjorde det, så skulle han inte längre vara tokig och skulle tvingas utföra fler bombflygningar. Orr skulle vara tokig om han utförde fler bombflygningar och normal om han inte gjorde det, men om han var normal måste han utföra dem. Yossarian blev djupt gripen av den absoluta enkelheten i moment tjugotvå. "

Den här sortens rundgång har man ju stött på här och var...

- Arbetsgivare anställer helst folk som redan har ett arbete. Utan erfarenhet är det svårt att få tag på ett jobb. Men hur får man erfarenhet?

- Det är enkelt att säga att en viss andel av företagets pengar ska läggas på marknadsföring. Men hur mycket vågar man satsa innan företaget genererat några pengar?

- Om man inte har tid att göra saker rätt från början, när ska man då få tid att korrigera felen?

Ibland är det kanske bäst att slå yxan i båten och vara beredd att ro hårt ett tag.

10. Semester. Seminster?

Allt fler personer i min omgivning har börjat prata förväntansfullt om semester... Några har storslagna planer på att åka iväg någonstans, andra ser mest fram emot att inte behöva gå till jobbet på några veckor. Och några verkar mer se fram emot att komma tillbaka till jobbet.

Jag ser för mig kvällstidningsrubriken "Så varvar du ner snabbast! De 10 bästa tipsen!", och en av de jobbsökarsajter jag prenumererar på hade idag en artikel om semesterstress. De två främsta stressfaktorerna verkar vara dels att hinna avsluta olika arbetsuppgifter innan man går, och dels alla semesterplaner som ska planeras och vara klart så att man kan sätta sig i bilen och dra iväg redan på semesterns första dag.

Men...
Bodil Jönsson är en som har funderat en del kring det där med tid och bland annat sett behovet av att uppmärksamma "ställtid". I traditionell produktionsindustri är det väl känt att om man nyss har tillverkat produkt A och sedan ska byta till produkt B, så tar det en viss tid att ställa om maskinen. Ibland är det bara ett par små justeringar, ibland är det ganska mycket som ska bytas och trimmas in. Det är bland annat därför dessa industrier gillar långa produktionsserier.

Hjärnan och kroppen har också ställtid. Även om vi kan växla snabbt mellan olika sysslor och inte tänker på det till vardags, så blir det problem ibland. Tillexempel när man försöker skriva en rapport och samtidigt svara i telefon och samtidigt kolla mejlen. Och hoppar fram och tillbaka mellan de tre och känner sig snabb och många-bollar-i-luften och effektiv, även om det förmodligen hade varit ännu effektivare att unna sig arbetsro för rapporten.
Sedan kommer man hem och skulle behöva hålla ett helt annat tempo: familj och husdjur och matlagning och hobbies är (ofta) inte bara något man först och främst ska bli klar med.

Ska man sedan "orka" en hel månads semester kan det nog vara värt att räkna med ett par dagars ställtid både i början och slutet, så kanske man hinner SE något också, inte bara fladdra förbi.

Vilket kommer du att ta - semester eller seminster?

9. Hur mycket är anställningstryggheten värd?

De som bor i södra fjärdedelen av Sverige har kanske märkt att det pågår nåtslags konflikt i tågtrafiken?
Åtminstone en viktig del i konflikten är, enligt en artikel i Aftonbladet, att arbetsgivarna i stort sett vill ha fritt fram att bara anställa folk i lösvikt. För det blir nämligen billigare på det viset.

Och det blir det kanske.

På kort sikt.

För  jag är övertygad om att det kommer en rad jobbiga bieffekter av att vara för kortsiktigt snål. Bieffekter som drabbar både arbetsgivare, arbetstagare och kunder, och blir kostsamma i längden.

Det sliter på personalen att inte veta hur mycket jobb de har nästa månad, eller nästa vecka. Sådana där kvalitetsfaktorer som "samarbete" och "kamratskap" hinner liksom inte riktigt utvecklas om personal byts ut hela tiden och ingen vet hur länge de stannar den här omgången. Antagligen kommer de som kan att börja titta efter nya, mer hållbara jobb. Och antagligen kommer tågbolagen ifråga att få svårt att locka kunnig personal...

En del av lösviktstänkandet finns redan inom bland annat hemtjänsten, därför får vi rubriker om att en person besöks av 14 olika hjälpare på en vecka. Där kan vi som utomstående snabbt förstå att något inte är helt bra, att det blir jobbigt för de gamla att bara sällan känna igen hemtjänstaren, att det är risk att information och rutiner tappas bort.

När man kör tåg i 180 km/h med ett par hundra passagerare ombord och en stoppsträcka i kilometerklassen blir säkerhet förbaskat viktigt. Inte bara att föraren är bekant med banan och vet att bromsa i lagom tid för att stanna just vid perrongen, utan också, och kanske viktigare, att övrig personal har tillräcklig koll på varandra, på tåget och på gällande rutiner för att kunna samarbeta smidigt om något händer.

Jag tror faktiskt jag är beredd att betala lite dyrare biljetter för den tryggheten.

8. Tid att tänka

Helg och sommarledighet. Äntligen ska man hinna med allt det där hemmapysslet och umgänget man inte får tid till när man har jobbet och skolan att tänka på. Och ett par lyckade fester och kanske en semesterresa eller åtminstone en tur till någon nöjespark. Eller?

Plötsligt är det jobbmåndag igen. Vart tog sommaren vägen? Måhända var den kort, men var den verkligen så kort?

Kanske hade man fått mer ut av sommaren om man struntat i några av måstena. Sänkt förväntningarna på perfektion och istället tagit sig tid att bara lukta på blommorna ett tag. Flyttat fokus från vad man efteråt skulle kunna berätta att man GJORDE och istället lyssnat ordentligt på regnet, promenerat sakta och blivit blöt. Så att man med alla sinnen vet att det varit sommar. Ju fler sinnen du deltar med, desto mer data lagrar du in i minnet. Hjärnan är så häftig att du inte behöver oroa dig för att de där tre dagarna extra gör att minnet blir fullt. Och upplevelsen finns kvar även om du glömde ta med dig kameran och inte lade ut något på facebook.

När man går en väg för första gången känns det ofta som om vägen ut var längre än samma väg hem. Det är en god gissning att skillnaden beror på alla nya detaljer man mer eller mindre medvetet noterar längs vägen: på tillbakafärden är det mer att man passivt känner igen… Prova gärna att gå din vanliga väg till affären som om det vore nytt, som om du var fem år igen och precis ALLT kan vara värt att titta närmare på. Nog blir det väl intressantare så!

Det är den sortens upplevande närvaro som kallas mindfulness. Det handlar inte bara om långsamhet. Visst, de kurser etc. som jag hört talas om betonar långsamheten, och det att verkligen ta sig tid att studera en liten sten eller ett russin är nog den tydligaste ingången till hela idén. Mer till vardags handlar nyttan av mindfulness mer om att man tillåter sig litegrann extra tid ibland för att tänka efter, koncentrera sig på det man har för händer och skjuter upp både framtiden och grubbel till någon annan gång. Istället för att göra tre och en halv sak samtidigt, splittrat och halvdant.